Unik undersökning om våld mot kvinnor
Var femte misshandlad kvinna som får hjälp av socialtjänsten riskerade att dö av våldet.
Det är en av flera mörka slutsatser i en unik undersökning.
Den nya sammanställningen av data, genomförd av SKR, Sveriges kommuner och regioner, tillsammans med 34 kommuner, innehåller för all del även positiva resultat.
Det är en ambitiös granskning som bygger på drygt 3 000 ärenden som socialtjänsten har hanterat under 2022 och 2023.
En gedigen arbetsinsats, även om resultatet delvis bekräftar sådant vi redan vet eller på goda grunder misstänker, som att nästan alla som söker stöd för våld är kvinnor (94 procent.)
De flesta är förhållandevis unga, mellan 25 och 44 år, inte många har fyllt 65.
Att ”nästan alla som söker stöd får en insats” är möjligen en något väl glädjefyllt vinkel. Det finns eventuellt goda förklaringar till att 15 procent inte får det, men hur vi än vrider och vänder på saken är dessa kvinnor betydligt fler än nästan inga.
Byråkratisk prosa är inte alltid ett under av tydlighet och jag antar att ”det individuella förändringsmålet” i de flesta fall går att översätta till att kvinnan ska lämna den misshandlande mannen.
Målet nås hursomhelst helt eller delvis i 57 procent av fallen. Om det är en bra eller dålig siffra går att diskutera. Förmodligen är den både och.
Att sex av tio klienter säger att socialtjänstens insatser har haft ”stor eller helt avgörande betydelse” är glädjande.
Betydligt dystrare är att en av fem kvinnor har utsatts för ett potentiellt dödligt våld. Med andra ord cirka 700 klienter bara i denna granskning som eventuellt varit döda i dag om det inte vore för snabba och goda vårdinsatser.
En siffra som ska ses i ljuset av att ungefär 15 kvinnor om året mördas av sina män.
Dessvärre finns ett mörkertal som kan vara stort. Undersökningen visar nämligen att de flesta söker sig till socialtjänsten på egen hand. Förhållandevis få kommer dit via polisen eller vården.
Här har inte minst vården ett ansvar. Ingen annan aktör i samhället kommer i kontakt med så stora delar av befolkningen som sjukhus och vårdcentraler.
Vårdpersonal har en skyldighet att informera misshandlade kvinnor om att de kan få hjälp av socialen. Och vid misstankar om brott som är så allvarliga att de kan ge minst ett års fängelse får sekretessen brytas och polisanmälan göras.
Vården behöver kort sagt bli bättre. Den måste skaffa sig bättre rutiner i mötet med blåslagna kvinnor. Samordna insatserna bland de olika instanserna inom verksamheten.
Socialtjänsten kan inte ensamt bära hela ansvaret.
Avslutningsvis:
Mest glädjande med den här rapporten är att den över huvud taget har gjorts. Den ger ny kunskap. Och kunskap är en förutsättning för att utveckling sker på rätt sätt.
Det är resultatet och lärdomar av SKR:s projekt Kvinnofrid som redovisas.
Projektet är i sin tur ett viktigt arbete som går ut på att stärka kommuners och regioners insatser för våldsutsatta kvinnor och barn.
Hur de politiska reaktionerna på denna sammanställning blir återstår att se.
Någon som minns upprördheten som rådde några veckor under våren 2021?
Efter fem mord på någon vecka krävde Centerpartiets ledare Annie Lööf politisk samling, varenda partiföreträdare värd namnet hörsammade givetvis kravet och statsminister Stefan Löfven talade med sträng röst om att det var ”allas plikt” att bekämpa just denna form av kriminalitet.
Men allt det där var snart glömt och det rastlösa kommentariatet kastade sig i stället över gårdsförsäljning av alkohol och igensnöade motorvägar och Erdogans eviga nyckfullhet.
Google upplyser mig för all del om att det så sent som i somras var viss uppståndelse igen. ”Politikerna har fått nog: våld mot kvinnor är lika allvarligt som gängvåldet”, lyder en rubrik.
Men snart var det Nato-tjafs igen.
Visst, insatser görs, både den nuvarande och den förra regeringen tar de här frågorna på allvar, även om de allvarstyngda orden inte riktigt backas upp med ekonomiska satsningar.
Även journalistiken bär givetvis ett ansvar för det offentliga samtalets tillstånd och för att mäns våld mot kvinnor nu förmodligen gör en comeback som med betydande sannolikhet kommer visa sig vara tillfällig.
Det är en debatt som mest påminner om Halleys komet, den kommer och går med viss periodicitet.
Vilket är bättre än ingen debatt. Men detta allvarliga samhällsproblem får inte den uppmärksamhet den borde få.
// Oisin Cantwell, skribent Aftonbladet
