Mamma du saknas mig
Mamma, mamma! Vad livet blev ödsligt, tomt och kallt utan dig.
För du var hela min värld.
Du var allas värld, där din värme och kärlek lyste upp familjens liv,
men också dina vänners liv.
I alla dina möten, så vittnade människor om hur berörda de blev
av din värme.
Mamma min älskade mamma, en sådan ynnest att få vara din dotter!
Att få bli älskad och omhuldad av dig.
Så många år har gått, sedan vi skildes åt den kalla vinter eftermiddagen,
när man sövde ner dig för respiratorn.
Jag kommer så väl ihåg dina ögon,
hur dina magiskt brun gröna ögonen tittade så intensivt på mig.
För både du och jag visste där och då, att det var avskedsstunden.
Ingen annan anade då, vad du och jag redan visste....
Dagarna vid din säng, var bara en sträcka till det oundvikliga...
Min sorg var brutal, gränslös och skoningslös.
Hur skulle jag kunna orka att leva utan dig vid min sida?
Hur skulle jag någonsin få känna den tryggheten jag kände med dig?
Hur skulle jag kunna leva utan din mjuka hand och din varma famn?
Och din underbara doft, som jag fortfarande saknar...
Doften av villkorslös kärlek.
Mamma, mamma, du saknas mig mig varje dag!
Och jag vet att du är med mig till tidens ände...
Men ändå ibland, är jag så rädd att göra dig besviken,
och inte värdig din kärlek!
För jag har varit vilsen mamma,
i min nattsvarta ångest, i brutal ondska och utsatthet
och inte minst ensamhet.
Jag har kämpat mot de mörka krafterna,
i utposten av mitt liv.
Jag blev befläckad av mörkret,
och jag är sargad av striderna och mörkret.
Och inte längre den personen jag var tillsammans med dig.
Men jag älskar dig mamma, med hela mitt väsen.
Och du fattas mig varje dag.
När jag sluter mina ögon,
så tar minnena mig tillbaks,
till sommarängarna i Österrike,
där vi gick hand i hand
och plockade sommarblommor.
Då när himlen var blå och hjärtat fyllt av glädje.
Så minns jag dig min älskade mamma.
// Zelda
