Civilkurage
I Sverige dödas varje år kvinnor av våld i nära reationer, många av dessa sökte kontaktförbud, men som avslogs av åklagare.
Just för att man inte ansåg att hotet var tillräckligt stort. Fortfarande är kvinnovåld en farsot i det svenska samhället och ännu har vi inga lösningar på det.
Fortfarande är det ett gigantiskt systemfel.
Det är enkelt att se samhällets brister och systemfel, när det gäller arbetet mot det förödande kvinnovåldet. Men i ärlighetens namn , börjar allt med dig och mig. Våra normer och värderingar och inte minst vårt rättspatos och civilkurage.
I mitt arbete har jag ofta mötts av fruktansvärda historier och tragedier, som hade kunnat undvikas om allmänhetens civilkurage och rättspatos hade varit större.
Det finns en häpnadsväckande historia om en kvinna som en kväll misshandlas till döds av hennes före detta man, i en större stad i Sverige. Kvinnan ropade på hjälp, och människor passerade men ingrep inte. En annan gång blev en kvinna överfallen av sitt ex, utanför en byggarbetsplats, med med många byggnadsarbetare runt dem. Kvinnan ropade på hjälp, men ingen ingrep.
En tredje kvinna blev nerknuffad på tågspåret, också hon av sin före dett man, straxt innan ett kommande tåg. Hennes barn stod och grät på perrongen, ingen kom till varken barnens räddning eller kvinnans räddning. Mirakulöst undkom kvinnan. Mordförsöket kom att förändra kvinnans liv, då hennes stora insikt var att hon inte kunde lita på någon. Hennes lärdom var att inte lita på någon och att det bara var hon själv, som kunde rädda sig och barnen.
När blir vi åskådare? Varje samhälle har sitt eget regelsystem, det som brukar kallar normer. Samhällets, gruppens och individens normer har stor betydelse för hur människor beter sig i olika situationer.
En sak är säker: Att vara åskådare är inte samma sak som att vara neutral. Med din tystnad skickar du signaler till både offer och förövare. Åskådaren kan öka offrets känsla av utsatthet. Samtidigt kan förövaren tolka åskådarens passivitet som ett tyst medgivande.
Faktum är att ju fler som ser på, desto mindre troligt är det att du eller någon annan gör något. Du ser någon utsättas för övergrepp, bli misshandlad eller mobbad. Chansen att du ingriper är minimal. Kanske tror du att just du har civilkurage när det verkligen gäller? Historien visar tyvärr att du förmodligen, liksom de flesta andra, helt enkelt är för feg.
Vi talar många gånger och även ibland sjunger om, att Sverige har blivit kallt, detta är tyvärr den bistra sanningen. Det handlar mest om att "man skall sköta sig själv och skita i andra."
Vi såg det tydligt under pandemin, när människor var ute och rörde sig, trots att man ibland var smittad. Mötande personer med svaga immunsystem kunde det få dödliga konsekvenser... Naturligtvis hjälpte det till att vi hade en vag och urusel pandemipolitik.
Men hur fungerar annars vårt civilkurage? Ger vi verkligen alltid en hjälpande hand till exempelvis någon som blir misshandlad på gatan? Ingriper vi alltid när en medmänniska behöver oss? Var är vårt civilkurage, när det gäller att protestera mot elpriserna och matpriserna osv? Människor lever alltmer under existensminimum till följd av de skyhöga el och matpriserna, i reportage i tidningar säger barnfamiljer, att föräldrarna hoppar över någon måltid varje dag för att barnen skall få äta sig mätta. Men alla barn är inte förunnade att kunna äta sig mätta.
Hade det varit nere i Södra Europa, hade man aldrig accepterat varken el eller matpriserna, man hade gått man ur husen och ut på gatorna och torgen och protesterat...
Men i Sverige finner man sig i det mesta, man låter sina barn gå hungriga och man accepterar att elpriserna försätter vanliga människor i konkurs...
Vad behövs för att människor skall engagera sig, vad krävs för att vara en god medmänniska och stå upp för varandra?
Vi måste våga ta tillbaka vårt civilkurage.
Jag vågar, gör du?
// Zelda
